KORS  OCH  TVÄRS  MED  REGINA 

 Skönheten Regina ägde jag i mitten av 70-talet och hon var särdeles vacker.

En volvo P 1800 S så klart.

Upprinnelsen till denna lilla berättelse är en sen kväll framför TV:n  då jag under zappandet hamnade i ett program om olika bilmärken. Jag följde denna serie till slutet, bland annat såg jag ett avsnitt som handlade om enbart sportbilar. Vad saknades? Jo, den vackraste av dem alla, gissa vilken?

Jag mejlade till programmet (producerat av Great Cars) för att påpeka, i mina ögon, fadäsen. Samtidigt ville jag delge en del tekniska data och fann att topphastigheten inte angavs i instruktionsboken (som jag behållit av starka nostalgiska skäl). Jag letade då reda på Svenska Volvo P1800-klubben för information. På så sätt kom jag i kontakt med Bo Torvestig som frågade om jag kunde författa några rader för publikation i tidningen.

 Här är dom:

 Min första bil var en Austin A35 årgång -55, av mina omtänksamma arbetskamrater kallad korvståndet eller ståplats för fyra. Startmotor fanns men framför allt fanns det en vev. Den hade jag stor glädje av under en smällkall vinter då varannan bil vägrade att starta. Jag brydde mej inte om att pröva startmotorn utan plockade fram den enorma veven till mångas löje. Några varv, sedan puttrade jag iväg. Där kan dom stå, tänkte jag. 

Plåten i bilen var enorm. En gång hade jag lagt in ettan i stället för backen och dundrade rakt in i väggen till jobbets verkstad. Gubbarna stack ut huvudena och fick sig ett gott skratt. Märken i betongen men inte ett spår på bilen. Kanske det var pansarplåt som blivit över efter kriget?  I sanning en ypperlig förstagångs-bil!

 Min P 1800 S inköptes på Regina-dagen och ersatte en gammal Folkvagn.  Provkörningen blev näst intill en chock.  Efter att ha kört en bubbla i många år trampade högerfoten på gaspedalen i vanlig ordning, i detta fall alldeles för hårt. Jag for iväg som en raket.

 Vagnen var byggd 1968 och försedd med litet extra utrustning. Fläkten hade mycket hög kapacitet och sätena i ljust skinn hade höga ryggstöd och kunde användas som liggplatser. Många gånger när jag tog färja fällde jag ner ryggstödet och tog mej en liten tupplur. 

Att köra denna bil kors och tvärs i Sverige var en härlig känsla. Jag var/är bosatt i Göteborgsregionen och hade släktingar i Stockholm och Norrköping dit jag körde många gånger. På 70-talet var det ett sant nöje att köra bil. Trafiken var förstås inte alls så tät som nu och tradarchaufförerna var vägens riddare och underlättade omkörningar. Ibland åkte min siameskatt med och agerade burkslav i kurvorna, dvs satte klorna i medpassageraren för att inte fara i golvet. Han älskade att åka bil och var först ombord när jag öppnade dörren.  Min dotter var lagom stor/liten för baksätet, de höga ryggstöden hindrade henne från att slungas framåt genom vindrutan vid eventuell krock. Barnstolar och bälten för baksätet fanns inte på den tiden.

Sommaren -74 körde jag till Italien med moder och barn ombord. På nervägen tog vi småvägar alldeles intill gränsen till Östtyskland. Litet spännande var det allt och bilen väckte naturligtvis en viss uppståndelse. Varje dag åkte vi vilse, men det visade sig vara jättebra. Troligtvis fick vi se mycket mer av Tyskland än om vi varit skickliga kartläsare.

Eftersom vädret var uruselt när vi kom till Göschenen i Schweiz löste vi biljett till biltåget som gick genom tunneln under Sankt Gottardpasset. Här var det inte tal om att lämna bilen på en järnvägsvagn för att sedan sätta sej i en bekväm kupé. Nehej, upp på den öppna vagnen med bilen och vackert bli kvar i den. Sedan gick det med en himla fart och med mycket skrammel i kolmörkret fram till Airolo, en sträcka av 2.5 mil. Min annars så kavata dotter bad att få hålla mamma i handen. Se, det var ett äventyr. Litet otäckt sådär, tyckte hon nog.

Via Lugano kom vi sedan ner till Italien och Strada del Sole. Här vankades det andra bullar än i det disciplinerade Tyskland. Varannan mil bjöd på en trafikolycka. Ingen vidare utsikt om man säger så.

Det var ju kul som tjej att ratta en sådan vacker bil som Regina i Italien där man har sinne för sköna ting. Att det dessutom satt ”una donna” vid ratten var på den tiden en smärre sensation, speciellt i detta land.

På hemvägen körde vi över St Gotthardpasset, 2091 m över havet. Halvvägs upp steg oljetemperaturen oroväckande och jag stannade för säkerhets skull och vi fick en välbehövlig fika. 

Hemvägen gick via autobahn där jag försökte pröva bilens prestanda, dvs hur fort den kunde gå. Vi kom upp i 150 km/timme men sedan var det stopp för vidare framfart. Dottern hejade på och skrek fortare, fortare. Det är bilar i vägen sa jag men fick svaret: TUTA! Redan vid fyra års ålder var hon en vän av höga farter. Inte bara med bil.

Väl hemma kunde jag konstatera att Regina hade gjort denna långa resa utan minsta mankemang. Bra tycker jag.

 Året därpå tog vi färjan till UK för att kuska runt i fjorton dagar.  Även här beundrades bilen vederbörligen. Exempelvis utbrast en distingerad herre: what a nice Vollevo! Detta uttryck har vi sedan använt oss flitigt av. I Edinburgh hamnade vi i mittfilen på Prince´s Street mitt emellan två dubbeldäckare. Då sände jag en bön till högre makter att bussarna skulle hålla sig på plats. Alla som kört en P1800 vet hur lågt man sitter. Med rumpan nästan i gatan. Tilläggas bör att jag blev bönhörd.

Vi var mycket ute på landsbygden och många gånger fick man krypköra efter en ko- eller fårflock. Det hade också sin tjusning. Tyckte även en del kor.

 Efter några år blev bilens baksäte för trångt för dottern och jag var tvungen att skiljas från min härliga bil. Jag har under senaste året försökt att spåra den och till min stora förvåning ”lever” hon fortfarande. Tyvärr svarade inte ägarinnan på min förfrågan att få komma och klappa henne (bilen alltså). Besvikelsen var stor.

 Efter Regina följde två Volvo och två Saab varav den ena sa tack och adjö vid vördnadsvärda 23 års ålder. I garaget står nu Mårten, en Saab 900 av årsmodell -96 om jag trivs alldeles utmärkt med.

Det händer att en P1800S uppenbarar sig och då blir jag sentimental. Tänka sig att äga en sådan pärla! Tyvärr går det inte nu eftersom jag har hund vilket kräver en stabil bur som inte skulle få plats i en Regina II.

 Detta var några utdrag ur Reginas dagbok, denna bil som hade den goda smaken att inte krångla på långfärder. Det skötte hon hemmavid och höll på så sätt min plånbok lagom tunn.

Tack skall du ha för några härliga år!

 Marianne Wikström